Bengt Bixo i Västjämtland är en av Sveriges mest erfarna lodjursjägare Han har skjutit lodjur i grotta, för stående hund och på pass eller som skidande efterföljare som sakta närmat sig lodjuret och lyckats överlista detta till alla sinnen skarpa villebråd. Förutom många händelserika jakter, har Bengt även ägnat tid åt att nedteckna sina äventyr.  Här följer ett axplock av några lodjursjakter som Bengt varit med om. Jag har under hela mitt verksamma jägarliv varit speciellt intresserad av rovdjurs jakt. Det började med att jag fick följa med erfarna jägare på mårdjakt, vilket nog är det bästa sättet att bli invigd i spårandets alla konster.  Att jaga mård på bra spårsnö är lärorikt och även nyttig ur ett viltvårdsperspektiv för att gynna småviltstammarna på sina marker.   Jag började min bana som lodjursjägare med att vara med och leta spår, posta om det blev jakt och ibland vara med och åka skidor efter de två stövare som min bror Rolf och Stig Jonsson Mörsil hade som lodjurshundar.    En lyckad lodjursjakt är beroende av personer med lokalkännedom och ett brinnande intresse av att hela tiden analysera och lära sig av misstag. Misstag är den enda sanna läromästaren, ju fler misstag desto mer kunskap. Att starta med hundarna i band är en gyllene regel som kan förhindra att hundarna blir rivna och skadade av en lo som ligger och bevakar ett byte.  Jag släpper aldrig en stånd hund på ett ”kallt” lodjursspår. En hund som inte driver och som skäller endast vid närkontakt, kan om den har släppts på ett kalt spår bli överraskad och riven av en bytesbevakande lo, som i god tid innan hunden har registrerat var lon befinner sig, upptäckt att den fått konkurrens om bytet. Har vid två tre tillfällen varit med om att avliva lo i grottor och jag kan konstatera att Lodjur uppträder på ett i mitt tycke mycket kallt och beräknande sätt i trängda lägen. Lon gör sällan något överilat eller oöverlagt.  Under 1960 och1970 talet var jag med om ett antal lodjursjakter akter med skiftande resultat. På den tiden hade jag ingen egen lodjurshund, men fick vara med om att skjuta den minsta lon jag skjutit, men samtidigt också sköt min tyngsta lo, en hane på 28 kilo.   Minnevärda jakter med Mitzi Mitzi var förmodligen en av Sveriges bästa lodjurshundar sedan jakt på lo åter blev tillåten. Mitzi föddes 1996 hos Anna och Bengt Fors i Fåker Jämtland som resultatet av en tjuvparning mellan gråhunden Solbergets Strimma och laikahanen Bunjaks Djenes,  en utpräglad rovdjurshund. Till mig kom Mitzi efter att blivit ratad av en tidigare ägare och sedan återlämnad till Anna och Bengt och efter ett besök i annat ärende hos de båda följde Mitzi med mig hem. Det finns många berättelser kring jakter med Mitzi, ett par av dessa får ni ta del av nedan. Tidigt på morgonen sista dagen lodjursjakten var lovlig startade jag och två jaktkompisar dagens spårsök, vädret var till en början bra men det kom en del snöskurar som gjorde det hela mer ointressant. Man vill ha färska natt spår att börja med, snöandet gjorde det vanskligt att se om någon Lo gått på den snö som kommit natten innan.  Nu höll dagens snöande på att spoliera även dagens jakt. Mina jägarkamrater fick nog vid 11 tiden när det kommit ca 10-15cm snö. Jag hade en bra bit hem, och räknade ut att jag på vägen skulle med en inte alltför stor omväg kunna passera en grotta där jag på 70-talet krupit in och skjutit ett lodjur. Väl framme vid grottan konstaterade jag att det varit en lo där som lämnat pinfärska spår i nysnön. Mitzi visade tydligt att hon var intresserad, spårade i koppel en bit och släppte. Det dröjde inte länge förrän det hördes skall, Mitzi har normalt 100-120 skall per min så det var ljuv musik som kom till mitt öra. Hade då en Drilling som inköpts för Mårdjakt, man har ju alltid ett skott för lite när man jagar mård, det var inte alltid det räckte med tre heller har jag konstaterat. Alltnog väl framme vid ståndskallet och med drillingen färdig fick jag syn på Mitzi som kom backande över en öppning 80m bort, inväntade lon och lade kikarens kors mitt i bogen och fyrade av, vet inte om det var jag eller Lon som blev mest överraskad, ett hagelskott mot en lo på 80m gör varken Lon eller skytten särskilt glad. Jag hade under annsmygningen glömt att välja kulpipan. Jakten och spänningen hade tagit överhand över tekniken. Förövrigt sista jakten den bössan fick följa mig. Hörde redan vid smällen att jag tagit fel pipa. Mitzi tystnade när det small, och det gick en rysning genom min kropp. En hagelsvärm på 80m har ju en stor spridning och mina tankar undrade hur det gått för Mitzi. Efter ett i mitt tycke långt uppe håll, men troligtvis rätt kort, började skallet höras igen längre bort, ny ansmygning och upprepade kontroller av att rätt pipa denna gång aktiverats, fick jag åter se Mitzi. Hon stod och skallade in mot en tät gran, med kikarens hjälp fick jag syn på lon tätt inkrupen vid stammen, efter ytterligare koll på pipväljaren lade jag korset vid halsroten och därmed var Mitzis första lodjur ett faktum. Foto Bengt Bixo. Fv Lodjur, Sven Hagström och Stefan Alstergren En konst att vara lodjurspostare Att vara postare under en lojalt är nog det mest krävande som finns. Man skall vara 100% fokuserad under hela jakten, oavsett hur kallt det är. Att vara helt tyst är en konst som få klarar av, har vid flera tillfällen konstaterat att lon hört var posten sitter, när man åker efter i spåret får man facit. Lon har hört posten och ändrat riktning för att inte upptäckas. En Lo hör en betande hare på 300 meters avstånd, så det gäller att endast röra på ögonen när man står på post. Man skall även sträva efter att synas så lite som möjligt, kamouflera sig så bra som tid och övriga förutsättningar tillåter. Att vara så tyst som möjligt även under förflyttning till poststället. Lon ligger alltid med optimala förhållanden till syn och hörselintryck, och registrerar omedelbart om något är i görningen. Normalt kommer man inte i gång med någon jakt före 12-13 tiden på dagen, det skall spåras, ringas, postare skall budas och sättas ut, allt tar tid. Men kom ihåg att när jakten väl är i gång kan det gå fort. Ett  lodjur var ringad inom jaktområdet ”Kvadratmilen”. Postarna ut och jakten kunde börja. En postare kom sent, men han kände väl till området då han även jagar älg där och han visste om ett bra pass i en skogsribba mellan två hyggen där han ville sitta, lite mitt i området men han sade sig kunna ta sig dit utan att riskera att skrämma lon.  Jag hittade legan och Mitzi gick loss, lon hann bara 600 meter innan det small hos nyss nämnda passkytt. Lon kom på 80 meter och strax efter smällen nådde hunden fram till lon. Det blev ståndskall och eftersom lon försvann ur sikte efter skottet stod postaren kvar på pass tills jag anlände och konstaterade att han med ett bra skott avlivat den tyngsta lon som Mitzi varit med om. En hane på 24kg. 28 dagar för en lyckad jakt Våren 2005 avlivades Mitzi efter att ha fått sockersjuka med epilepsi som följd så hon jagar i dag i de sällare jaktmarkerna. Mitzi var en av mina allra bästa jaktkamrater genom tiderna. Hon var baneman till 27 lodjur 30-talet älgar några mårdar dessutom ett antal gråfåglar som trädskällare. Hon ställde även vid två tillfällen björn men vid fel tidpunkt. Efter att ha läst det här kanske någon förleds att tro att lodjursjakt alltid ger utdelning. Ingenting kan vara mer fel, lodjursjakt är förenat med strapatser och slit. Det är många jaktdagar som slutar med att man bär hem all ammunition. Jag har roat mig med att, med utgångspunkt från de lodjursjakter jag varit med om, räkna ut hur många man dagar det går åt för att avliva ett lodjur. Då har jag tagit med alla ”bomdagar” när man inte hittat några spår, alla postare som varit med vid respektive jakt. Och alla andra kända faktorer som spelar in spårsök och dylikt. Har där vid konstaterat att det behövs 28 man dagar för att komma fram till en lyckad lodjursjakt, med lyckad syftar jag då på att någon får avliva en lo. Med tanke på Mitzis 27 lodjur, har hon skapat 756 man dagar i skogen. 756 dagar med fritidssysselsättning för oss som tycker om att vara i naturen. Dessutom skapar vi möjligheter och förutsättningar för ett bättre utgångsläge för småvilt, och för näringsidkare som livnär sig på landsbygden och i fjällvärden, genom djurskötsel. Bengt Bixo Fotnot: Texten är redigerat material hämtat ur artikeln Mitzi, en kattjägare av rang, skriven av Bengt Bixo.